Dagens Datum

Senaste Nytt

Därför blev jag inte konstnär

DRÖMMAR Som barn drömde jag om att bli konstnär. Hade hört om Konstfack i Stockholm och sedan var det bara det som gällde i utbildningsväg. Trots det så blev jag alltså journalist......

Jag "kluddade" alltid. Målade och ritade så jag fick en bula där jag höll pennor och penslar. Strax ovanför höger långfinger, närmare bestämt. Bulan finns kvar....

Så hittade jag lera och började göra grejor av den. Fyllde någon år så var gåvan från mig i lera. Detsamma gällde julklappar. Ännu finns det hos släktingar små kantstötta alster i bokhyllorna, som påminner om denna min skaparkraft.

 

I BIllesholm, där jag föddes, fanns en konstnär som jag kommer ihåg. Erik Vallentin. Vi hade en tavla han målat - av en scout. MIn bror Mats vann den i någon tävling eller möjligen ett lotteri - hos just scouterna. Men farbror Erik i all ära - en liten flicka som jag hade nog behövt fler förebilder för att lyckas ta steget från Centralskolan och lärare Eyve Warenfeldts teckningslektioner till Konstfack i Stockholm. En skola jag hört om i något sammanhang jag inte minns. Och som jag därefter hade siktet inställt på. Länge.

Efter "studenten" i Helsingborg kom dock annat emellan. Många i min klass sökte till Lund men av någon anledning lockade detta inte mig utan jag for istället iväg till Tyskland och en utbildning i Munchen. En utbildning som var helt i linje med mors råd som hon gav mig när jag satt och berättade om min konstnärsdröm och Konstfack.

"Skaffa dig försörjning"
- Du kan aldrig försörja dig som konstnär, sa Ethel. Du måste skaffa dig något mer att göra. Att tjäna till brödfödan på. Lär dig skriva maskin....

Ja vad säger man? Naturligtvis sökte jag till en sekreterarskola! Oerfaren eller möjligen följsam som jag trots allt var, så gjorde jag som mor rådde mig......

På så sätt hamnade jag alltså efter några äventyr i resledarspanien i den bayeriska storstaden Munchen i södra Tyskland. Utrustad med en sprillans ny Olivettimaskin. 

Jag - sekreterare? Hade jag varit min egen morsa hade jag skrattat. Skulle jag passa till att ta diktamen och skriva rent? Åt någon manlig chef som inte kunde göra det själv? VI talar brytningen 1960-70-tal och då började det mullra ordentligt i kvinnosaksleden och jag var inte den underdåninga typ som krävdes för ett "servicejobb" som sekreterare......

Hann med allt
Men jag gick min kurs. Klarade som alltid plugget bra och hade sedan skitkul på fritiden. Precis som jag hade haft på fritiden På Mallorca dessförinnan. Dygnets timmar räckte absolut till både för att vara allvarligt studerande  - och ungdomligt nöjeslysten!

Så en dag när jag satt där och stenograferade i skolan i Munchen så kom det en person från svenska utrikesdepartementet och undrade om någon av oss ville börja jobba där.

PANG! Han behövde inte fråga två gånger. 

- I´m in, sa jag.

Och på den vägen var det sedan. Lilla välekiperade sekreterardamen Marianne Rönnberg gjorde sitt intåg på UD 1971, log och neg på personalavdelningen hos fröken Elisabeth Wetterstrand som tog emot min ansökan och betyg. Visade upp dem för personalchefen och återkom med ett:

- Fröken Rönnberg kan börja arbeta här hos oss den 1 december. Passar det?

- Nej, sa jag. Det går inte för jag fyller år den 2 december så det krockar med mitt kalas. Men den 15 november kan jag börja!

Den dyra fröken Elisabeth Wettergren tittade vänligt på mig, nickade och sa att Jo, då säger vi det. Den 15 november är fröken Rönnberg välkommen hit till oss för att börja arbeta i utrikesdepartementet.

Glad som en lärka
- TJOHO! sa jag till den uniformerade vakten i entrén till huset där UD:s personalavdelning på den tiden fanns. Jag fick jobbet!

Jösses så glad jag var! Gubben fick en kram och sedan var jag ute på gatan fortare än kvickt. VIlken lycka! 

Så där lycklig var jag också i många, många år. Hade det ena roliga jobbet efter det andra. I Sverige men också i Spanien, Tyskland, Japan och Israel. Blev jag uttråkad så bytte jag. Jag var alltid redo att flytta på mig och testa något nytt.

Under tiden jag hade roligt blev det dock närmast ett krav att man som ung och medveten skaffade sig en akademisk examen. Och när jag så snurrat några varv på jorden fick jag den lysande idéen att även jag skulle ha mig en examen.

Parallellt med att jag sökte till Statens Scenskola sökte jag till Journalisthögskolan. Juridik, ekonomi, teologi och annat som mina forna klasskamrater gått in för, passade inte mig. Jag ville ha lite action! Spela teater, skriva...... DET var action för mig. Märkligt nog fanns nu inte Konstfack med på kartan längre............. vet faktiskt inte varför men så var det.

Rädslan lurade mig
På Helsingborgs stadsbibliotek hittade jag en enaktare som jag lärde mig utantill. Jag fick från scenskolan besked om vilken dag intagningsprovet var och vad min motspelare hette. Jösses! Det var så nervööööst!

Men jag övade framför stora speglen i huset i Mörarp, där jag och Jossi då bodde. Rollen satt.

Parallellt med allt detta for jag iväg till Göteborg för antagningsprov till Journalisthögskolan. Det var psykprov och anlagstest. Uppsatsskrivning. Hej och hå! Trevliga herrar där, minns jag. Intervjun gick som en dans. Precis som jag dansade gatorna fram från Göteborgs central till skolan på Andra Långgatan. Och tillbaka till tåget.

SÅ KOM DET SIG DÅ ATT beskedet från Journalisthögskolan damp ner i min postlåda FÖRE det från Scenskolan..... och då hände något dumt!

Nervös och rädd som jag innerst inne var över att spela upp min lilla enaktare på teatern, svarade jag snabbt JA till Göteborg och journalistutbildningen.

GUD så dumt!
TIll Scenskolan i Malmö ringde jag och frågade om jag kunde få uppskov till året därpå - eftersom jag hade drabbats av influensa just till antagningsdagen.............

VIlken IDIOT jag var! har jag tänkt många gånger. Fega ut så, precis när CHANSEN stod där framför min dörr!

Men..... det var säkert bäst som skedde. Jag kom ini Göteborg, hade jättebra praktikplatser och fick sedan jättebra jobb på en rad olika prestigefyllda och bra redaktioner. Jag kan verkligen inte klaga på att jag haft tråkigt på min journalistiska vandring genom livet.

Och nu sitter jag alltså här i Bjuv och gör min bjuvsnytt.se. Själva summan av kardemumman.

Av egen fri vilja
Folk som inte känner mig tror jag förvisats till denna ganska gudsförgätna lilla plats på jorden. De tänker aldrig tanken att jag är här av egen fri vilja.

Att göra bjuvsnytt.se - denna muskulörsa lilla lokaltidning online - det är faktiskt själva essensen av mitt liv och leverna. Mitt ursprung i bygden, min stora och breda yrkeskompetens, mina seglatser jorden runt, alla mina möten med alla sorters människor - oavsett om det varit under överklassens kristallkronor eller i ärtorna på Findus - allt har varit till nytta.

Det är faktiskt tack vare - och inte på grund av - att jag har alla dessa olika erfarenher i mitt bagage - som du varje dag kan titta in på bjuvsnytt - och hitta något alldeles både nytt och unikt att läsa.

Som den här artikeln om mig - inte visste du för 5 minuter sedan att det fanns en sådan figur bakom rubriken Bjuvsnytt och namnet:

Marianne Rönnberg Galmor

 

 

 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera